Missförstå mig inte. Jag älskar Jukola! Det är på många sätt orienteringsårets höjdpunkt, men du måste också vara beredd på ett par dygns konstant utevistelse i stekande sol (eller hällande regn), med sömnbrist, total otakt i matintaget, svettluktande bussresor, långa vandringar med otymplig packning och ett ständigt närvarande damm som kryper in överallt.

Men upplevelsen du får är också något helt annat än på alla andra tävlingar. Bara de två starterna (som inte kan liknas vid något annat än den i Vasaloppet) är en upplevelse i sig. Den enorma mängden löpare från yppersta elit till de som bara har ett enda mål – att lyckas ta sig i mål. Blandningen av adrenalin, nervositet och spänning som ackompanjeras av musik och publikens sorl. Ett sorl som blir till nästan total tystnad när de sista sekunderna räknas ned innan det brakar lös med en kakafoni av löpare, hejarop och diskomusik.

I år har vi ställt fem lag på benen. Två i Venla och tre i Jukola. Efter diverse strul med sjukdomar och resor lyckas vi sprida ut oss på totalt nio(!) olika lag genom att skapa kombinationer med andra klubbar. Alla våra löpare får springa och gör det med bravur. En extra eloge till de allra yngsta (16–18 år) som kliver in, flera av dem på långa sträckor, och visar på den vilja som krävs för att bli en bra stafettlöpare.

Under Venlakavlen på lördagseftermiddagen är värmen den stora snackisen. Efter en kylig vår och försommar är många lite oförberedda och det blir en kamp mot den starka solen. Kanske är det ändå värst för oss som står vid målet i det stora stenbrottet, där solen obarmhärtigt ligger på – i skogen är det trots allt mest skugga.

Vårt unga lag landar på en fin 87:e plats och någonstans finns känslan av att det här gänget vill mycket mer den dagen alla får lust och tid att träna på. Det skrivs mycket om herrarnas framgångar (med all rätt), men det här gänget av unga, glada tjejer en är helt omistlig del av Ravinens junior/seniorverksamhet. En färgklick som det skulle vara väldigt tomt utan och en förutsättning för den fina sociala samvaro som finns bland klubbens yngre vuxna.

På Jukolakavlen som startar i skymningen har den intensiva solen bytts ut mot en sådan där magiskt ljummen sommarnatt utan riktigt mörker, som man bara kan få uppleva på våra breddgrader.

Det hinner bara gå en kvart innan det smäller till vid första TV-kontrollen. Axel dyker upp som tvåa och den längtan efter liggunderlaget som fanns för bara några sekunder sedan är som bortblåst. Vid nästa TV-kontroll är Axel först i en trio som faktiskt leder med tre minuter redan efter drygt fyra km!

Mot slutet av sträckan äts deras försprång upp, men vi har tätkänning i växeln. Fältet är redan väldigt utdraget och idealtiden överskrids med arton minuter, vilket måste vara något slags rekord i modern tid. Med facit i hand ter sig arrangörernas tidsschema som helt obegripligt. Det är skymnings/nattorientering i oerhört krävande terräng både gällande kupering och framkomlighet.

Natten fortsätter på samma sätt och spridningen mellan lagen blir stor. Kenta springer efter Axel och gör trots en bom på slutet ett stabilt lopp och skickar ut Erik på fjärde plats, helt solo. Erik i sin tur springer stora delar av banan ensam och skickar ut Edvin på tredje plats. På de korta gryningssträckorna kommer ett par lag till i kapp, men Edvin, Emil och Hannes håller som så ofta ihop tekniken och skickar ut Gustav med ett litet hopp om en plats på pallen. Det ser också ut att bli så när Gustav parkerar Olli Ojahano i HS ett par kilometer före mål, men Olli vänder på steken då Gustav glider snett och vi blir till slut fyra.

Det är återigen ett helt fantastiskt resultat av ett formidabelt jämnt lag som aldrig är sämre än åtta vid någon passering i hela tävlingen. Precis som på 10mila blir vi näst bästa svenska lag efter Stora Tuna som dock är helt överlägsna och alldeles för bra denna gång.  

Våra övriga lag samt inte minst våra reserver inpetade i andra lag fullföljer med den äran och hemresan kan så småningom påbörjas när morgonens svalka bytts mot stekhet försommarvärme.

Nu kommer nästa del av det som gör den årliga Finlandsresan så speciell. Efter en helg med sömnbrist i ett finskt grustag rullar säkert trettio bussar med tävlande och ledare från Skandinaviens alla hörn mot båten i Helsingfors. Där följer sedan en oerhört välkommen dusch och ombyte till rena kläder samt så småningom gemensamt bord med mat och dryck. Efter middagen övergår det hela till samvaro på båtens olika barer och dansgolv mellan alla dessa människor som stångats med den finska skogen.   

Det är fest och jag är också medveten och festens baksidor, men det är en fest helt olik alla andra fester med samma antal unga människor. Under de fyra timmar jag tillbringar i närheten av epicentrum ser jag inte en enda sur eller arg människa. Bråk existerar inte och jag upplever inte ett en enda person som är ensam eller utanför. De vakter som med bistra blickar står och betraktar spektaklet har sedan länge insett att deras insats mest handlar om att hjälpa en eller annan som blivit lite överförfriskad och behöver luft.

Vi har en tydlig policy i klubben som säger att alkohol inte ska förekomma i samband med tävling eller träning samt att det råder nolltolerans i alla sammanhang för de som inte fyllt 18 år. Hemresan från Finland är speciell, men det viktiga i sammanhanget är att vi respekterar varandra och våra beslut. Alla är lika välkomna oavsett om man väljer att beställa vatten eller vin. Och även om vi väljer det senare förväntas det alltid att vi är schyssta medmänniskor som inte hetsar andra att gå över några gränser.

Vid vårt bord sitter ett gäng i föräldragenerationen och det är inte det minsta besvärande. Tvärtom känns det som om vårt sällskap uppskattas och det dyker under kvällen upp många glada ur det yngre gardet (även kompisar från andra klubbar), för ett snacka och pusta en stund innan de försvinner ut i vimlet igen.

Jag hoppas det inte tolkas som ett glorifierande av festandet, men som social företeelse i orienteringsrörelsen fyller denna gemensamma båttransport en funktion som inte ska underskattas. Jag har under snart fyrtio år pratat med så otroligt många olika människor från vitt skilda delar av vårt land (och våra grannländer) under dessa hemresor. Flera av dem har blivit bekantskaper som jag är jätteglad över att ha idag och många bestående minnas har skapats och återberättats här.

Så småningom blir det dags att dra sig tillbaka för att få lite sömn innan det är dags för ankomst till Stockholm och vardagen igen. Ytterligare en resa kan läggas till handlingarna och sparas i minnenas skattkammare.

En sak slår mig gång på gång när jag ser tillbaka, både på denna och tidigare resor. Vi har ett underbart gäng av unga, glada, inkluderande människor som bjuder in och välkomnar. Jag känner mig på riktigt stolt att representera klubben när jag ser hur ofta det flockas andra som hänger med oss. Det finns en ödmjukhet bland våra ”stjärnor” som är så långt från bilden av fotbollens miljonärer man bara kan komma.

Nu tar vi paus från stafetterna en stund, men jag hoppas på nya härliga resor när tiden är mogen för det!