Med en vecka kvar sitter jag med en lista som fyllts på med ytterligare några namn och vi peakar på 131 löpare samtidigt som första laguppställningarna går ut till deltagarna. Kör en arbetsdag innan jag lite nervöst öppnar mailen på måndagskvällen – bara två återbud, vi lever än! Har tänkt att dra ut ett infomail på tisdagen, men samtidigt droppar det in ett par till och framförallt på tjejsidan börjar det se kritiskt ut. Väntar till onsdagen för att stämma av med övriga UK.

I onsdagens utskick får vi lämna sistasträckan i lag fem vakant, men det går bara några minuter så börjar engagemanget vakna bland klubbmedlemmarna. Karin S är trygg med att D16-tjejerna fixar sistasträckan vilket gör att vi kan frigöra en kortare sträcka för nya spekulanter. Det är dock inte helt lätt då flera av de vuxna som inte varit med så länge rimligen inte kan skickas ut på för svåra banor.

Än så länge är gubbsidan intakt med marginal, så Anders K anmäler att han kan avstå sitt lopp och hantera våra arbetspass i serveringen istället. Jag köper det, men man ska in sälja skinnet förrän björnen är skjuten. Två herråterbud droppar in under kvällen så nu har reservlistan sjunkit till tre.

Min ambition är att ha fulla lag igen i torsdagsutskicket och så blir det, men då är ett par sträckor fyllda av löpare som inte riktigt ska gå på den svårigheten. Jag är medveten om det, men tänker att vi får pyssla så långt det är möjligt under fredagen.

Sent på torsdagskvällen slår det mig att om vi gör en omvänd rockad och flyttar ned en H60 till vit bana så frigörs en orange bana för Alice, ny D21a, medan Tuva, D16 kan gå upp på blå bana. Paradoxalt nog får Micke Granqvist då besked om att han som sprungit orientering i 50 år ska springa vit bana för att laget ska uppfylla alla krav.

Fredag morgon är lagen hela, men fram emot lunch börjar det knorras i buskarna. Teo, stackarn är sjuk igen, Linus meddelar förkylning från Uppsala, Johan Fors har feber och Jonas Larsson har stukat foten. Samtidigt har Annie fått napp hos Wera Björklund på träningen så nu fyller vi helt plötsligt damsidan medan det är kritiskt på herrsidan.

På fredag eftermiddag är engagemanget från klubben enastående. Ullis erbjuder kompis, Helena erbjuder syster och Jenny dammsuger sina kvinnliga kontakter, men mitt fokus har nu flyttats till herrsidan. Ann har jagat rätt på Pär Westblad och Olle Kallur som inte synts på hela året går in utan omsvep. Gustav och Maria kommer med nya kandidater, med det är tufft med långa femte sträckan. Då slår Elin till med att Filip Mård, den vältränade cyklisten, borde kunna springa. Det kan han, och vi har fulla lag igen! Klockan åtta är lagen inlagda och allt frid och fröjd.

Då slår det mig att jag glömt Petter, ny H55a som varit tydlig med att han inte klarar mer än orange nivå. Han sitter nu på violett bana och alla resurser är uttömda. Skickar lite i panik ett mail till Håkan Falk som är uppsatt på orange bana. Är du trygg på violett svårighet? Svaret – trygg är väl att ta i, men jag kommer runt! Saken är klar och en sista switch kan läggas till handlingarna.   

När jag ska somna snurrar tankarna. Jag har lagt allt krut på lagen och inte funderat på något annat. Men som tur är har Ann och Anders parallellt råddat med våra arbetspass i serveringen medan Anna-Karin, Curt, Mattias och Ove (glömt någon?) ordnat med kringservicen. Vi får det faktiskt att funka. Tälten står då så fina när alla kommer på morgonen, 125 Ravinenlöpare springer, alla lag uppfyller alla ålderskriterier och vi gör våra pass i serveringen. Eftersom vi skrapat på alla marginaler för att få ihop löparna, har vi stor brist på ledare, men tack vare gott humör och allmän hjälpsamhet funkar allt alldeles fantastiskt bra. Underbart att hänga där i det soliga höstvädret!

Jag vill skicka en stor bukett med blommor virtuellt till alla ni engagerade som verkligen gjorde ert för att få ihop lagen! Det är tack vare er alla som det ordnade sig till slut. Och kanske är det vetskapen om det som gjorde att vi vågade anmäla ett femte lag mot all odds tre veckor innan tävling!