För er som inte var där. Vi började i lördags eftermiddag under en stekande varm sol från klarblå himmel. Kortbyxorna var för första gången för säsongen det vanligaste plagget på arenan. Som tur var kom en del fläktande vindar så inte värmen blev olidlig bland tälten.

Ungdomarna var först ut. Vi hade två lag med fyra löpare i varje, blandat med killar och tjejer. Alla klarade sin bana med bravur! Det behövs inte så mycket resultatfokus här. Olika åldrar, kön och orienteringsutveckling gör att det skiljer så mycket mellan olika lag och olika år. Vi nöjer oss med konstaterandet att båda lagen kom topp 100 av 300, att alla verkade ha fantastiskt roligt och att många hängde med långt in på småtimmarna på arenan efter sina egna lopp.

Starttjejer på gång, Svea och Hedda

Dags för herrarnas tre inledande sträckor fram emot middagstid. Tre Ravinenlag tillsammans med 300 andra. Förhoppningar om en riktigt fin placering för lag ett och stabila spännande äventyr för de två övriga lagen. Tyvärr fick förstalaget inte riktigt den start vi hade hoppats på. Sjukdomar och småskavanker hade satt ned oss lite jämfört med fjolårets succé. Max var sliten och skickade ut Daniel som ändå gjorde en stabil insats i ingenmansland. Hannes hade en del problem, men ett hopp, som speakern träffsäkert kallade ”Ravinens sista halmstrå” tändes då han nådde i kapp Snättringes löpare på slutet vilket bäddade för en gemensam resa med grymt stabile Simon Hector på långa natten. Lag två och tre visade båda goda takter och kämpade på väl inom tidsschemat.

Under tiden putsades det på lampor och annan utrustning runt om på arenan. Dags för damstafett med start i mörkret för tredje året. Underbar kvällsluft och två ganska tuffa sträckor på programmet. Återigen tre Ravinenlag tillsammans med 300 andra. Inte samma förväntningar på höga placeringar som för herrarna men ett hopp om lite stolpe in utan skador och skavanker. Vi skickade ut Amanda och Annie i mörkret för förstalaget och dom gjorde oss inte besvikna, placering runt 80 med fint avancemangsläge för Helena i tidiga morgonen.

Våra tre lags andrasträckslöpare, Annie, Milla och Elin

Samtidigt som damerna går i mål efter sina nattsträckor är det dags för omstart för herrarna med mytomspunna ”Långa natten” - 16 km rak bana. Innan start är luften som vanligt fylld av nerver, energi, dricka och taktiksnack. Axel O har fått den hedersamma utmaningen i vårt förstalag. Uppdraget var glasklart – gå med Simon, han kommer att plocka upp löpare efter löpare på vägen. Jag tror ingen i våra lag var så mentalt förberedd som Axel, det var som om han bara visste precis vad som skulle göras. Efteråt är allt som en dröm, oförställd glädje och många kramar. Jag känner igen mig så mycket från för typ trettio år sedan då jag själv hade samma roll - att vara en komplementlöpare som är med och bidrar så att klubbens stjärnor får chansen på slutet.

Härlig glädje då Axel O växlat på långa natten    

Vi är fortfarande en bra bit efter med nu har vinden vänt och känslan är positiv igen. Niklas och Edvin springer sedvanligt stabilt och för oss upp till topp trettio. Det är dock en dryg kvart upp till täten, men nu börjar det hända saker. På korta sträcka sju tittar lagen i täten på varandra för mycket och det bommas en hel del. Emil, som har få övermän när det gäller att orientera på natten, behöver inget sällskap utan springer klockrent själv upp till placering femton och kapar fem minuter på avståndet till de främsta lagen.

Nu växer den positiva känslan och Erik dundrar ut på raka åttonde sträckan. Ni som varit med minns historien. För fyra veckor sedan lämnade han ett sjukdomsåterbud på morgonen innan Kolmårdskavlen. I och med det rök också det natt-SM hemma i Göteborgstrakten som skulle passat Erik som handsken. Det finns så mycket tändvätska i dom där ögonen innan start! Efter ett par kontroller har han dunkat i kapp den klunga som gick ut minuten före. Klungan mal på och plockar succesivt in alla lag utom fyra - tre finska och Stora Tuna, som fortfarande är långt före.

Sträcka nio börjar med att Axel G bokstavligt flyger fram genom skogen. Den stora klungan splittras då de andra inte klarar av tempot. Gång på gång får han lucka men det blir små svängar så de andra får syn på honom igen. Efter en fullständigt osannolik bom är Tuna helt plötsligt infångade och efter halva banan är vi helt plötsligt fyra i tävlingen, bästa svenska lag och bara drygt fem minuter efter täten.

Man riktigt känner hur de andra i klungan förtvivlat jagar Axels lampa

Då vänder allt på något sätt igen. Efter några timmar med maximalt medflyt börjar bollen studsa fel. Axel gör en större sväng och orkar inte riktigt hålla det vansinniga tempot längre. Gustav går ut som åtta, men marginalen framåt har växt en del. Efter en jämn inledning kommer en gafflingskontroll där först Tamperen på tredje plats och sedan Gustav blir stående. På GPS:en ser det obegripligt ut. Dom är vid kontrollen men fortsätter leta. Vi tappar draget och Gustav fullföljer så småningom besviket in som tolva.

Både glada och lite besvikna tolvor

Förklaringen måste nästan ses i bild för att det ska förstås fullt ut. På kartan är det tryckta kodsiffror efter kontrollnumret, vilket det brukar vara på stora stafetter då man inte har lös definition. Vid den nämnda gafflingskontrollen (17:e) sitter en siffran 183 alldeles bredvid kontrollen. Problemet är att denna siffra hör till kontroll 24, medan den aktuella kontrollens siffra (97) ligger längre från ringen på höger sida. Såsom både Tamperens löpare och Gustav vikt kartan är dom helt övertygade om att kontrollen har fel kodsiffra och det tar tid att i stressen förstå hur det hänger ihop. Ett tråkigt slut på en annars riktigt härlig natt för vårt förstalag.

Utsnitt från Gustavs karta med siffrorna som ställde till det

Samtidigt har ett helt gäng tjejer väckts upp till jaktstart på ”Långa dagen” i gryningen. Helena har återigen tagit på sig sträckan som hon skadade sig på så illa i fjol. Hon har på förhand formulerat det som hennes egen revansch på 10mila och på just den sträckan. Och revansch blir det verkligen! På dryga tretton kilometer tappar hon helt själv endast två minuter på en tätklunga som består av halva landslaget och några till. De åttio lagen som låg före har krympt till knappa trettio och förutom tätklungan är det bara några strölag emellan. Hon blir tolva på sträckan, men alla elva som är före har hängt ihop och ingen annan är i närheten. Egentligen är det en osannolik prestation givet vilka som ingår i tätklungan.  

Vendela går ut för att förvalta vårt nyvunna utgångsläge bland de trettio främsta. Ambitiösa Vendela som alltid är så väl förberedd, men som ibland blivit petad precis från laget. Nu får hon äntligen sin chans och förvaltar den på bästa sätt. Hon växlar precis på placering 30 och kan skicka ut Smilla på näst sista sträckan.

Jag vet att Smilla är så trygg med sin orientering. Hon kommer högst sannolikt inte att göra några egentliga bommar. Mitt UK-bekymmer med Smilla är att hon vill göra så mycket i livet, inte bara fokusera på orientering. Hon vill vara plugga, resa och allmänt hänga med vänner. Men jag vet också att när våren kommer så kommer tävlingslusten och drivet tillbaka. Det gäller bara att få ut henne på så många tävlingar som möjligt så kommer hon att vara i form. Planen går i lås och Smilla kan hålla placeringen efter att ha missat – typ ingenting.

Nu är det Idas tur på sista sträckan. Hon har verkligen sprungit bra på vårens stafetter, men det är en tuff uppgift mot många riktigt bra löpare. Det vore så kul med en topp-trettio placering för att verkligen visa att vi är på gång. Det blir en kamp in i det sista. Mot den nya Tove, TMOK:s fantastiska Freja Hjerne finns inget att göra när hon dyker upp på slutet, men det är andra lag i klungan som också är trötta. I spurten skriker vi som besatta och precis då jag tror att vi missat målet visar det sig att en av de vassa spurtarna är från en tidigare sträcka så placeringen står sig! En riktigt härlig insats där hela laget sprang efter sina förutsättningar. Det brukar vara GPS-uppföljning på trettio lag – borde alltså vara dags nästa år!

Åter till våra andra och tredjelag. Alla fullföljer på fina placeringar och det finns såklart många hjältar. Jag väljer att lyfta de som tagit sig att de stora utmaningarna – Filip och Gustav L på långa natten samt Mairi och Ida K-F på långa dagen. Alla fyra med så härligt smittande positiv inställning till uppgiften. Bilden på Mairi och Ida ljuger inte, dom var så här glada!

Ida och Mairi efter väl förrättat värv

Återstår att berätta om vår tältplats som makarna Mård hade planerat och sytt ihop. Vilken lyx. TV-sändning och värme, bord och stolar, mat och sovtält. Ett fantastiskt stort tack till er samt Johan, Petra och Martin Ö som fixade detta av andra klubbar med avund betraktade mästerverk.

Samling vid TV-sändningen i Camp Mård under lördagseftermiddagen

Ett stort tack också till Ullis som bokat och Lars som råddat med logi i Campingstugor vid Sommens strand. Den var perfekt. Tack också till er alla ledare som hängt med och fixat innan och under 10miladygnet.

Avslutningsvis: Det är riktigt slitsamt med också otroligt inspirerande att hänga på ett helt 10mila med Ravinen. Den uteblivna sömnen, de många stegen och den oregelbundna mathållningen kompenseras av den glädje, humor och entusiasm som finns i gänget. Nervositeten är ständigt närvarande och ska så vara för att skapa den där atmosfären av att vi gör något som betyder något för oss gemensamt. Också roligt att se så många unga som är med och hakar på natten igenom. Det skapar nya kontakter och borgar för att vi fortsätter med detta långt in i framtiden.

Hälsar stafettansvarige 10milafreaken Kjelle