Det går inte att komma ifrån. Regn i kombination med boende i tält skapar en del trubbel som lätt sätter sig på humöret och fortplantar sig genom gruppen. Det är inte toppenkul att stiga av en buss när mörka skyar tornar upp sig och veta att nu ska vi vara ute i mer än ett dygn och den enda tillflykt vi har är tre mörka, trånga militärtält och ett vindskydd.

Som ledare känner man oron - kommer dom unga tycka att det här är värdelöst, kommer våra landslagslöpare tycka att det här var en bortkastad helg som bara skapade en rejäl risk att åka på en sommarförkylning.

Men, nej. Tvärtom. Det är som om alla antagit utmaningen och skojar bort det trista yttre. Alla verkar peppade och humöret är på topp. Vilken underbar grupp att hänga med. Kanske allra mest påtagligt med de unga tjejerna (eller så är det inte så, bara jag som inbillat mig att dom inte kommer att gilla det här). När vi ankommer till vindskyddet en timme innan herrstart i hällande regn råder uppslupen stämning med ett stort gäng som spelar spel flera timmar efter målgång, medan vattnet rinner på golvet mellan leriga stövlar och skor.

Det sammanfattar nog minnena från min Finlandsresa bäst. Att det som från början såg osannolikt ut, att vi skulle ställa upp med och få runt fem Venlalag (alltså vi har haft ett eller två de senaste åren), blev verklighet och att upplevelsen var att löparna tyckte det var grymt kul trots vädret. Man få en annan gemenskap när man är så många, Det finns alltid någon i närheten, det är hela tiden folk och hejar vid fållan. även när regnet kommer från sidan.

Att ställa upp med tre Jukolalag har vi gjort förut, och det är alltid lika kul att följa. Varje gång finns den där pirrande känlsan med förstalaget. Om vi bara sätter allt, har lite medflyt och alla är på topp, ja då kan vi....till och med vinna. Den här gången var vi med från början och Gustav var grym på sista sträckan, men däremllan gick det lite hackigt och placeringen blir fina, men ändå lite skavade 13e.

På 10mila var det precis tvärtom. Det var mittfältet som krossade motståndet och förde oss tillbaka in i tävlingen. Drömmen om att det ska klaffa för alla samtidigt är ändå både så kittlande och rimlig att den finns där varje gång det är dags.